Tjejdag
Idag är Nelly och jag ensamma hemma när Martin jobbar. Trodde jag skulle känna mig mer ensam än vad jag gjorde. Det är ju så skönt och tryggt att ha Martin hemma om dagarna nu. Men Nelly och jag har haft det trevligt vi två. Som tur var sov den lilla tjejen hela natten då Martin skulle upp tidigt och jobba, så han fick sova tills han skulle gå upp. Nelly hade lite ont i magen på förmiddagen, men det gick över efter ett tag. Nu ligger hon i sin lilla säng och sover så lungt och skönt. Martin köpte mig en babysitter, en vakt som övervakar Nelly när hon sover. Det är så skönt att veta att jag hör hennes skrik och gråt om jag inte är i närheten. Jag känner att jag vill titta till henne var och varannan minut om jag inte hör henne annars. Nu kan man koppla av lite istället och göra annat. Jag satt ute och åt mat i trädgården och läste en tidning föriut, skönt. Känner mig som en hönsmamma, men man är ju så rädd om henne.
Ringde till BB och hörde om man blir sjukskriven i samband med kejsarsnittet men det blir man inte. Tycker det är lite konstigt då det inte är allt för lätt att sköta om en bebis på egen hand nyopererad. Som tur är mår jag hyggligt bra så jag känner mig inte allt för ledsen att få plocka på mina föräldradagar trots snittet.
Nu längtar jag faktiskt efter Martin. Hoppas att han dyker upp framåt kvällen.
Alla säger att Nelly är en ovanligt snäll liten bebis. Vilken tur vi har haft som fått en sådan snäll liten tös.
Ringde till BB och hörde om man blir sjukskriven i samband med kejsarsnittet men det blir man inte. Tycker det är lite konstigt då det inte är allt för lätt att sköta om en bebis på egen hand nyopererad. Som tur är mår jag hyggligt bra så jag känner mig inte allt för ledsen att få plocka på mina föräldradagar trots snittet.
Nu längtar jag faktiskt efter Martin. Hoppas att han dyker upp framåt kvällen.
Alla säger att Nelly är en ovanligt snäll liten bebis. Vilken tur vi har haft som fått en sådan snäll liten tös.
Viktnedgången....
Har nog gjort min snabbaste viktnedgång någonsin. Var hos Barnmorskan igår för att ta bort lite tejp runt snittet och för att kontrollera att allt såg bra ut. Passade på att fråga om jag fick väga mig. Var nyfiken på att få se om det hänt något med vikten. Under min graviditet så gick jag upp 12 kg och till min förvåning hade jag tappat allt. Kändes så underbart skönt att se att man gått ner i vikt. Ulla sa att jag hade alla förutsättningar för att gå ner mer nu när jag ammar när jag redan tappat mina graviditetskilon.
Lilla Nelly hade gått upp lite i vikt, hela 40 g och 1 cm längre hade den lilla tjejen blivit på en vecka. Idag har hon varit lite ledsen stundtals, tror att hon får lite magknip. Men nu sover hon så gott i sin lilla säng. Älskar att se henne när hon sover, det ser så ro fyllt ut. Man kan inte stirra sig blind på den lilla människan. Hon är det vackraste jag och Martin vet. Martin åkte iväg och köpte en babyvakt så att vi slipper springa upp och titta till henne hela tiden. Blir lätt så med två nyblivna och oroliga föräldrar.
Att få barn är det underbaraste som hänt mig och Martin. Det är härligt att se hur stolt Martin är över Nelly. Martin tar så bra hand om henne, och jag riktigt njuter av att se glimten i hans ögon när vi visar upp henne för nära och kära. Önskar hela världen förstod vad lycklig lottad jag är som har Martin och Nelly. Min lilla familj. Jag beundrar Martin som fick ta så mycket ansvar när jag blev snittat. Han är så duktig.
Så här i efterhand måste jag säga att jag inte tycker att förlossningen var något att oroa sig för. Jag sa mitt i värkarbetet till barnmorskan att det inte var så farligt som jag förväntat mig. Hon skrattade åt mig och sa att jag är en faighter och en cool tjej. Men jag lovar att har man bara rätt iställning så fixar man det mesta, t.om. en förlossning som många anser verkar vara det värsta som man kan vara med om. Men jag hade gett mig den på att jag skulle göra allt för att underlätta att barnet skulle komma ut, gå och kämpa hela förlossningen. Martin hjälpte mig med andningen och genom att fokusera på den kunde man glömma bort lite av smärtan. Fantastisk känsla att känna hur kroppen kämpade för att få fram ett litet barn. Dock gick det inte hela vägen fram...men som Ulla barnmorskan sa.
- Anna du genomgick nästan en hel förlossning och sedan ett snitt, vad mycket erfarenheter rikare du är.
Lilla Nelly hade gått upp lite i vikt, hela 40 g och 1 cm längre hade den lilla tjejen blivit på en vecka. Idag har hon varit lite ledsen stundtals, tror att hon får lite magknip. Men nu sover hon så gott i sin lilla säng. Älskar att se henne när hon sover, det ser så ro fyllt ut. Man kan inte stirra sig blind på den lilla människan. Hon är det vackraste jag och Martin vet. Martin åkte iväg och köpte en babyvakt så att vi slipper springa upp och titta till henne hela tiden. Blir lätt så med två nyblivna och oroliga föräldrar.
Att få barn är det underbaraste som hänt mig och Martin. Det är härligt att se hur stolt Martin är över Nelly. Martin tar så bra hand om henne, och jag riktigt njuter av att se glimten i hans ögon när vi visar upp henne för nära och kära. Önskar hela världen förstod vad lycklig lottad jag är som har Martin och Nelly. Min lilla familj. Jag beundrar Martin som fick ta så mycket ansvar när jag blev snittat. Han är så duktig.
Så här i efterhand måste jag säga att jag inte tycker att förlossningen var något att oroa sig för. Jag sa mitt i värkarbetet till barnmorskan att det inte var så farligt som jag förväntat mig. Hon skrattade åt mig och sa att jag är en faighter och en cool tjej. Men jag lovar att har man bara rätt iställning så fixar man det mesta, t.om. en förlossning som många anser verkar vara det värsta som man kan vara med om. Men jag hade gett mig den på att jag skulle göra allt för att underlätta att barnet skulle komma ut, gå och kämpa hela förlossningen. Martin hjälpte mig med andningen och genom att fokusera på den kunde man glömma bort lite av smärtan. Fantastisk känsla att känna hur kroppen kämpade för att få fram ett litet barn. Dock gick det inte hela vägen fram...men som Ulla barnmorskan sa.
- Anna du genomgick nästan en hel förlossning och sedan ett snitt, vad mycket erfarenheter rikare du är.
Underbara dagar på BB
Vilken bra start vi fick ändå vår lilla familj. I och med att jag blev snittad fick Martin och jag spendera söndag till fredag på BB tillsammans med vårt lilla underverk Nelly. Det var verkligen skönt att bli ompysslad och få tid till sin lilla bebis. Vi fick hjälp med ammning, badning och lite tips och råd för hur man sköter om ett sådant litet knyte i värmen. Personalen på BB i KGA ska ha all heder för de har varit underbara hela veckan.
I vanliga fall är man inte så pigg efter ett kejsarsnitt som jag har varit sa personalen. Vanligtvis går man inte upp andra dagen ur sängen. Men jag gav mig den på att jag skulle klara det. Med slangar i ryggen med smärtlindring och diverse mediciner tog jag mig upp redan då och klarade av att gå på toaletten. Visst har jag haft ont, men man måste vara en faighter när man har en liten flicka att ta hand om. Man kan inte längre sätta sig själv i centrum. Som tur är har jag hög smärttröskel vilket jag tackar gud för.
Martin har visat för mig än en gång hur underbar han är och hur mycket han bryr sig om mig. Han har så bra hand om lilla Nelly och han är stolt. Det lyser om honom långa vägar när han pysslar om henne. Andra dagen åkte Martin upp på stan en sväng. Han skulle handla lite kläder då vi inte visste att vi skulle bli kvar så länge. Han kom med en stor bukett rosor från Nelly och honom, ett Eva Attling halsband och massor av nya kläder till lilla Nelly. Vilken omtänksam pappa och sambo vi har Nelly och jag. Vi älskar honom.
Vill även lägga ett ord för Martins och mina föräldrar som är underbara och stolta mor- och far föräldrar. Vi har fått så mycket fina presenter. När vi kom hem från BB igår så kom dem alla fyra med matkassar och presenter. Bla en filmkamera som de köpt tillsammans så vi kan dokumentera vår dotter. Jag älskar dem alla fyra.
Har så mycket att berätta men jag tar lite i taget...
I vanliga fall är man inte så pigg efter ett kejsarsnitt som jag har varit sa personalen. Vanligtvis går man inte upp andra dagen ur sängen. Men jag gav mig den på att jag skulle klara det. Med slangar i ryggen med smärtlindring och diverse mediciner tog jag mig upp redan då och klarade av att gå på toaletten. Visst har jag haft ont, men man måste vara en faighter när man har en liten flicka att ta hand om. Man kan inte längre sätta sig själv i centrum. Som tur är har jag hög smärttröskel vilket jag tackar gud för.
Martin har visat för mig än en gång hur underbar han är och hur mycket han bryr sig om mig. Han har så bra hand om lilla Nelly och han är stolt. Det lyser om honom långa vägar när han pysslar om henne. Andra dagen åkte Martin upp på stan en sväng. Han skulle handla lite kläder då vi inte visste att vi skulle bli kvar så länge. Han kom med en stor bukett rosor från Nelly och honom, ett Eva Attling halsband och massor av nya kläder till lilla Nelly. Vilken omtänksam pappa och sambo vi har Nelly och jag. Vi älskar honom.
Vill även lägga ett ord för Martins och mina föräldrar som är underbara och stolta mor- och far föräldrar. Vi har fått så mycket fina presenter. När vi kom hem från BB igår så kom dem alla fyra med matkassar och presenter. Bla en filmkamera som de köpt tillsammans så vi kan dokumentera vår dotter. Jag älskar dem alla fyra.
Har så mycket att berätta men jag tar lite i taget...
När vi två blev tre...
Ska försöka att sammanfatta hur Martin och jag plötsligt blev tre i vår lilla familj.
Natten mellan lördag den 19/7 och söndagen den 20/7 hade jag väldigt svårt att komma till ro när vi gått och lagt oss. Jag fick springa på toaletten och kissa och den kändes allmänt konstigt i kroppen. Ungefär vid 02.45 reste jag mig upp och det började att rinna vatten längs låren. Blev en stor pöl på golvet och jag väckte Martin och sa att vattnet antagligen gått. Jag tog det ändå ganska lungt eftersom jag inte kände någon smärta. Gick ner och ringde till förlossningen i Karlskoga och talade om att vattnet gått men att jag inte hade ont. Jag frågade om jag kunde gå och lägga mig igen några timmar och sedan komma in framåt morgonkvisten. Vi bestämde att jag skulle komma omkring klockan 10.00. Jag sov dock inget mer den natten och inte Martin heller. Jag gick upp och duschade och städade köket.
Framåt morgonen ringde jag igen och undrade om det var nödvändigt att komma in trots att jag inte hade ont. Det visade sig vi vara tvugna att göra då man anar att vattnet gått. Så vi åkte in till förlossningen i Karlskoga för undersökning. Där inne fick jag ligga med CTG för att kolla bebisens hjärtljud och för att se om jag hade några verkar. Det visade sig inte vara vattnet som gått och jag hade heller inga värkar. Blev undersökt av trevlig läkare som sa att det var slemproppen som släppt och tackvare den rann det lite vattenliknande vätska. Så vi blev snuvade och fick åka hem med beskedet att det kunde dröja tiden ut innan bebisen skulle komma. Allt från en dag till två veckor då jag bara var i vecka 38. Jag kände en viss ångest över att få åkt in och sedan åka hem igen. Men de tröstade mig med att man måste åka in och aldrig chansa och det är svårt att veta. Martin och jag tröstade oss med att det var nyttigt att ha varit på förlossningen och sett hur det sett ut än en gång och avdramatiserat situationen. Vi åkte till Max och åt hamburgare efteråt.
Kände redan när jag kom hem att det började göra ont i magen. Men jag inbillade mig att det måste vara inbillning. Jag kan ju inte ringa än en gång och säga att -hej det är Anna igen jag har ont i magen nu, kan jag komma in IGEN. Men det blev helt enkelt bara värre och värre och ångesten över att eventuellt ringa och få åka hem igen kändes jobbig. Martin bäddade ner mig framför tv:n och poppade popcorn men jag kunde inte koncentrera mig, det värkte och värkte i magen. Var tvungen att lunka fram och tillbaka över allt här hemma för att kunna slappna av. Vi bestämde oss för att ta en promenad i spöregnet Martin och jag. Jag är glad att det regnade för att jag hade inte velat att någon skulle se mig när jag stannade och kved var tredje minut. När vi kom hem började jag göra lite kvällsmat och Martin och jag diskuterade hur vi skulle göra. Båda var rädda att åka i onödan igen. Man vet ju inte hur det ska kännas med värkar. Ringde min vän Hanna Hallborg och rådfrågade med henne hur det skulle kännas. Vilken lättnad det var att få prata av sig. Hon tyckte att jag skulle ringa igen till förlossningen. Ringde mamma och frågade hur det skulle kännas innan jag ringde till förlossningen. Mamma sa att det bara var att åka in. Jag kunde knappt prata när det värkte i magen. På förlossningen sa det att de ville att vi skulle komma in då det lät som värkar och att jag inte skulle vara rädd för att få åka hem igen om det skulle vara så. Inget att skämmas över enligt dem...
När vi pinat oss in till förlossningen i KGA visade det sig att jag var helt öppen vilket betyder 10 cm. Vanligtvis står inte många ut med den smärtan hemma utan åker in när man är omkring 2-3 cm öppen. Jag stod ut helt och hållet hemma. När man är fullt öppen brukar det gå ganska fort och det finns heller inga alternativ till smärtlindring mer än lustgas, vilket jag inte ville ha. Från sen kväll höll jag på och vankade runt på förlossningsrummet för jag hade gett mig den på att jag skulle hålla igång för att få fram barnet. Inte klaga utan bara gå, gå och gå för att det skulle gå snabbt. Konstigt nog gick det bra tackvare att Martin och att jag fokuserade på andningen. Jag hade en underbar barnmorska vid namn Britt som var så imponerad av min styrka. Det som tyvärr visade sig var att barnet inte ville ta sig ner i förlossningskanalen.( Kan bero på för trångt bäcken). Efter otaliga undersökningar och bakslag beslöt dem sig för att jag skulle snittas. Barnet mådde bra men kunde inte födas fram vaginalt.
Fick en smärre chock när kejsarsnitt kom på tal. Det ville jag verkligen inte. Kan inte förstå dem som planerar ett snitt. Blev inte ledsen, men kände mig snuvad på den vaginala förlossningen då jag varit så stark och klarat mig HELT UTAN SMÄRTLINDRING. Så det blev upp till operation. Valde att vara vaken för att få se barnet. Förberedelserna med ryggmärgsbedövning var det som var mest hemskt. Jag började faktiskt att gråta när läkarn barskt skulle sätta den medans jag hade värkar. Resterande personal var guld värda och underbara. De peppade och förklarade allt så bra. Barnmorskan och alla tyckte att jag var cool när jag själv flyttade över mig till operationsbordet. Efter bedövningen var satt försvann hela benen och allt men man kände när de snittade och plockade i magen, men ingen smärta. Martin stod grönklädd vid min sida och stöttade.
Klockan 05.23 den 21/7 kom lilla Nelly upp med ett vrål ur min mage. Både Martin och jag började gråta och den mest underbara känsla spred sig i kroppen hos mig. Martin fick visa upp henne för mig och sedan fick han följa med och pyssla om lilla tjejen ( Inte så liten 4470 g och 53 cm lång i vecka 38). Kändes lite hemsk att få ligga där och sys i ihop när man ville gosa med det lilla underverket. Men Martin tog så väl hand om henne det visste jag.
Fick ligga på IVA några timmar innan världens finaste personer Martin och Nelly kom och hälsade på mig....Glädjetårarna rann....
återkommer med mer snart....
Natten mellan lördag den 19/7 och söndagen den 20/7 hade jag väldigt svårt att komma till ro när vi gått och lagt oss. Jag fick springa på toaletten och kissa och den kändes allmänt konstigt i kroppen. Ungefär vid 02.45 reste jag mig upp och det började att rinna vatten längs låren. Blev en stor pöl på golvet och jag väckte Martin och sa att vattnet antagligen gått. Jag tog det ändå ganska lungt eftersom jag inte kände någon smärta. Gick ner och ringde till förlossningen i Karlskoga och talade om att vattnet gått men att jag inte hade ont. Jag frågade om jag kunde gå och lägga mig igen några timmar och sedan komma in framåt morgonkvisten. Vi bestämde att jag skulle komma omkring klockan 10.00. Jag sov dock inget mer den natten och inte Martin heller. Jag gick upp och duschade och städade köket.
Framåt morgonen ringde jag igen och undrade om det var nödvändigt att komma in trots att jag inte hade ont. Det visade sig vi vara tvugna att göra då man anar att vattnet gått. Så vi åkte in till förlossningen i Karlskoga för undersökning. Där inne fick jag ligga med CTG för att kolla bebisens hjärtljud och för att se om jag hade några verkar. Det visade sig inte vara vattnet som gått och jag hade heller inga värkar. Blev undersökt av trevlig läkare som sa att det var slemproppen som släppt och tackvare den rann det lite vattenliknande vätska. Så vi blev snuvade och fick åka hem med beskedet att det kunde dröja tiden ut innan bebisen skulle komma. Allt från en dag till två veckor då jag bara var i vecka 38. Jag kände en viss ångest över att få åkt in och sedan åka hem igen. Men de tröstade mig med att man måste åka in och aldrig chansa och det är svårt att veta. Martin och jag tröstade oss med att det var nyttigt att ha varit på förlossningen och sett hur det sett ut än en gång och avdramatiserat situationen. Vi åkte till Max och åt hamburgare efteråt.
Kände redan när jag kom hem att det började göra ont i magen. Men jag inbillade mig att det måste vara inbillning. Jag kan ju inte ringa än en gång och säga att -hej det är Anna igen jag har ont i magen nu, kan jag komma in IGEN. Men det blev helt enkelt bara värre och värre och ångesten över att eventuellt ringa och få åka hem igen kändes jobbig. Martin bäddade ner mig framför tv:n och poppade popcorn men jag kunde inte koncentrera mig, det värkte och värkte i magen. Var tvungen att lunka fram och tillbaka över allt här hemma för att kunna slappna av. Vi bestämde oss för att ta en promenad i spöregnet Martin och jag. Jag är glad att det regnade för att jag hade inte velat att någon skulle se mig när jag stannade och kved var tredje minut. När vi kom hem började jag göra lite kvällsmat och Martin och jag diskuterade hur vi skulle göra. Båda var rädda att åka i onödan igen. Man vet ju inte hur det ska kännas med värkar. Ringde min vän Hanna Hallborg och rådfrågade med henne hur det skulle kännas. Vilken lättnad det var att få prata av sig. Hon tyckte att jag skulle ringa igen till förlossningen. Ringde mamma och frågade hur det skulle kännas innan jag ringde till förlossningen. Mamma sa att det bara var att åka in. Jag kunde knappt prata när det värkte i magen. På förlossningen sa det att de ville att vi skulle komma in då det lät som värkar och att jag inte skulle vara rädd för att få åka hem igen om det skulle vara så. Inget att skämmas över enligt dem...
När vi pinat oss in till förlossningen i KGA visade det sig att jag var helt öppen vilket betyder 10 cm. Vanligtvis står inte många ut med den smärtan hemma utan åker in när man är omkring 2-3 cm öppen. Jag stod ut helt och hållet hemma. När man är fullt öppen brukar det gå ganska fort och det finns heller inga alternativ till smärtlindring mer än lustgas, vilket jag inte ville ha. Från sen kväll höll jag på och vankade runt på förlossningsrummet för jag hade gett mig den på att jag skulle hålla igång för att få fram barnet. Inte klaga utan bara gå, gå och gå för att det skulle gå snabbt. Konstigt nog gick det bra tackvare att Martin och att jag fokuserade på andningen. Jag hade en underbar barnmorska vid namn Britt som var så imponerad av min styrka. Det som tyvärr visade sig var att barnet inte ville ta sig ner i förlossningskanalen.( Kan bero på för trångt bäcken). Efter otaliga undersökningar och bakslag beslöt dem sig för att jag skulle snittas. Barnet mådde bra men kunde inte födas fram vaginalt.
Fick en smärre chock när kejsarsnitt kom på tal. Det ville jag verkligen inte. Kan inte förstå dem som planerar ett snitt. Blev inte ledsen, men kände mig snuvad på den vaginala förlossningen då jag varit så stark och klarat mig HELT UTAN SMÄRTLINDRING. Så det blev upp till operation. Valde att vara vaken för att få se barnet. Förberedelserna med ryggmärgsbedövning var det som var mest hemskt. Jag började faktiskt att gråta när läkarn barskt skulle sätta den medans jag hade värkar. Resterande personal var guld värda och underbara. De peppade och förklarade allt så bra. Barnmorskan och alla tyckte att jag var cool när jag själv flyttade över mig till operationsbordet. Efter bedövningen var satt försvann hela benen och allt men man kände när de snittade och plockade i magen, men ingen smärta. Martin stod grönklädd vid min sida och stöttade.
Klockan 05.23 den 21/7 kom lilla Nelly upp med ett vrål ur min mage. Både Martin och jag började gråta och den mest underbara känsla spred sig i kroppen hos mig. Martin fick visa upp henne för mig och sedan fick han följa med och pyssla om lilla tjejen ( Inte så liten 4470 g och 53 cm lång i vecka 38). Kändes lite hemsk att få ligga där och sys i ihop när man ville gosa med det lilla underverket. Men Martin tog så väl hand om henne det visste jag.
Fick ligga på IVA några timmar innan världens finaste personer Martin och Nelly kom och hälsade på mig....Glädjetårarna rann....
återkommer med mer snart....
Några härliga dagar på Öland...
Efter mycket om och men kom jag i alla fall iväg till Öland. Så här i efterhand nu när jag är hemma igen känns det så skönt att jag följde med. Skönt att träffa Martin trots att han hade fullt upp med mycket kring Victoriafirandet. Är så stolt över honom, han ordnade allt så bra i år.
När det funnits tid över har hela gänget passat på att umgås och ha lite trevligt tillsammans. Själva firandet igår var trevligt och scenen stod där och såg så fin ut på Borgholms idrottsplats. Kunde ana en viss lättnad i min kära sambos ögon. Vi var även ganska lättade över att bebisen valde att inte komma ut mitt upp i allt. Men nu är det semester för oss och den är välkommen att komma när den vill.
Annars är det nu för första gången på nio månader som man känner sig ganska tung som gravid. Jag har fått beröm varje dag för att jag håller igång så och går och går. Känner mig som vanligt fast lite tyngre bara. Jag har ju haft turen att inte lägga på mig för många extra kilos men det känns ju ändå nu. När vi kom hem sent i söndags natt kände jag mig helt slut. Hade lite känningar i magen under natten. Antar att kroppen förbereder sig för förlossningen nu. Man har ju ingen aning eftersom man aldrig varit gravid tidigare. Nu börjar även folk spontant komma fram och fråga när det är dags. En mamma till en liten fyra måndaders bebis frågade mig i Borgholm igår om det var mitt första barn och lyckönskade mig. Vilket fokus man har på sig som gravid tackvare den vackra magen man har...
Nu är det semester och jag och min älskade Martin ska passa på att njuta av sista tiden som två...snart är vi tre. Idag tänkte jag överraska honom med en god middag för att fira att han lyckats så bra med jobbet på Öland. Gud vad jag älskar den mannen!!!!!!!
Då var den berömda väskan packad...
Ja efter mycket om och men har jag äntligen lyckats börjat packa väskan som vi ska ha med till BB. Har stoppat ner en hel del saker, men långt ifrån allt. Det är bra att man fått en lista över saker som är bra att ha med sig. Det som är svårast är att veta vad jag ska stoppa med för kläder till mig själv, vet ju inte alls hur jag kommer se ut i kroppen efter förlossningen. Har heller ingen lust att gå runt och se ut som en hösäck på BB, men mjukiskläder är väl vad som rekomenderas.
Har förberett lite här hemma idag också. Fixat skötborden och tvättat upp lite mer kläder till den lille/lilla. Det är så otroligt annorlunda att tvätta alla dessa små kläder, så sött.
Idag har även telefonen gått varm här hemma. Har pratat med mamma, farmor, Maria, Erica och Gun. Roligt att man har så många härliga människor runt omkring mig som bryr sig om mig.
Nu längtar jag efter att Martin ska komma hem från jobbet så vi kan mysa lite och äta lite gott innan vi drar igång och packar hans resväska. Som sagt så blir jag utan min älskling i några dagar nu. Men sedan är det SEMESTER!
Har förberett lite här hemma idag också. Fixat skötborden och tvättat upp lite mer kläder till den lille/lilla. Det är så otroligt annorlunda att tvätta alla dessa små kläder, så sött.
Idag har även telefonen gått varm här hemma. Har pratat med mamma, farmor, Maria, Erica och Gun. Roligt att man har så många härliga människor runt omkring mig som bryr sig om mig.
Nu längtar jag efter att Martin ska komma hem från jobbet så vi kan mysa lite och äta lite gott innan vi drar igång och packar hans resväska. Som sagt så blir jag utan min älskling i några dagar nu. Men sedan är det SEMESTER!
Undrar just när bebisen vill ut?
Som sagt är det inte många dagar kvar på min graviditet. 24 dagar kvar tror jag till BF. Bara jag överlever 5 dagar ensam hemma när Martin är på Öland. Känner mig faktiskt lite nervös. Men bebisen kan ju lika gärna stanna där inne ett bra tag till. Som sagt är det bara vecka 37 på fredag. Sedan ska jag och min älskling vara lediga först en vecka och sedan tar Martin ut 10 dagar i samband med förlossningen. Jag skulle egentligen ha följt med till Öland, men det har som sagt strulat till sig med diverse sjukdomar och liknande så Martin har hand om det mesta kring Nöjesbyråns del av kronprinsessans födelsdag och har därför fullt upp med det. Men jag ska fixa det...
Varmt varmt varmt...
Idag är det olidligt varmt både ute och inne. Brukar inte lida av värmen i vanliga fall men nu känns det ganska tungt med tio kg i övervikt. En liten bebis och massor med vätska i kroppen gör en ganska slut. Fötterna och händerna svullnar ganska rejält i den stekande solen. Martin och jag har bara tagit det lungt hela dagen. Men nu tog Martin en liten cykelsväng, men jag valde att avstå i värmen. Har massor med saker som jag borde göra men som jag inte kommit mig för idag.
Jag ska vara modig nu och visa min mage tre veckor innan förlossning. Fick beröm av min barnmorska för min fina mage utan några bristningar och skavanker. Men större blir den ju oundvikligen.
Jag ska vara modig nu och visa min mage tre veckor innan förlossning. Fick beröm av min barnmorska för min fina mage utan några bristningar och skavanker. Men större blir den ju oundvikligen.
Förberedelser
Då var äntligen sängen ihopskruvad och bäddad. Det var inte allt för lätt men jag och syrran lyckades till slut både med monteringen och bäddningen. Det matchade faktiskt fint med det bruna spjälsängsskyddet till vårt sängöverkast. Nu är det lite småsaker som återstår att fixa innan det är dags. Hoppas att det lilla knytet kommer att trivas i sin säng.
