När vi två blev tre...
Ska försöka att sammanfatta hur Martin och jag plötsligt blev tre i vår lilla familj.
Natten mellan lördag den 19/7 och söndagen den 20/7 hade jag väldigt svårt att komma till ro när vi gått och lagt oss. Jag fick springa på toaletten och kissa och den kändes allmänt konstigt i kroppen. Ungefär vid 02.45 reste jag mig upp och det började att rinna vatten längs låren. Blev en stor pöl på golvet och jag väckte Martin och sa att vattnet antagligen gått. Jag tog det ändå ganska lungt eftersom jag inte kände någon smärta. Gick ner och ringde till förlossningen i Karlskoga och talade om att vattnet gått men att jag inte hade ont. Jag frågade om jag kunde gå och lägga mig igen några timmar och sedan komma in framåt morgonkvisten. Vi bestämde att jag skulle komma omkring klockan 10.00. Jag sov dock inget mer den natten och inte Martin heller. Jag gick upp och duschade och städade köket.
Framåt morgonen ringde jag igen och undrade om det var nödvändigt att komma in trots att jag inte hade ont. Det visade sig vi vara tvugna att göra då man anar att vattnet gått. Så vi åkte in till förlossningen i Karlskoga för undersökning. Där inne fick jag ligga med CTG för att kolla bebisens hjärtljud och för att se om jag hade några verkar. Det visade sig inte vara vattnet som gått och jag hade heller inga värkar. Blev undersökt av trevlig läkare som sa att det var slemproppen som släppt och tackvare den rann det lite vattenliknande vätska. Så vi blev snuvade och fick åka hem med beskedet att det kunde dröja tiden ut innan bebisen skulle komma. Allt från en dag till två veckor då jag bara var i vecka 38. Jag kände en viss ångest över att få åkt in och sedan åka hem igen. Men de tröstade mig med att man måste åka in och aldrig chansa och det är svårt att veta. Martin och jag tröstade oss med att det var nyttigt att ha varit på förlossningen och sett hur det sett ut än en gång och avdramatiserat situationen. Vi åkte till Max och åt hamburgare efteråt.
Kände redan när jag kom hem att det började göra ont i magen. Men jag inbillade mig att det måste vara inbillning. Jag kan ju inte ringa än en gång och säga att -hej det är Anna igen jag har ont i magen nu, kan jag komma in IGEN. Men det blev helt enkelt bara värre och värre och ångesten över att eventuellt ringa och få åka hem igen kändes jobbig. Martin bäddade ner mig framför tv:n och poppade popcorn men jag kunde inte koncentrera mig, det värkte och värkte i magen. Var tvungen att lunka fram och tillbaka över allt här hemma för att kunna slappna av. Vi bestämde oss för att ta en promenad i spöregnet Martin och jag. Jag är glad att det regnade för att jag hade inte velat att någon skulle se mig när jag stannade och kved var tredje minut. När vi kom hem började jag göra lite kvällsmat och Martin och jag diskuterade hur vi skulle göra. Båda var rädda att åka i onödan igen. Man vet ju inte hur det ska kännas med värkar. Ringde min vän Hanna Hallborg och rådfrågade med henne hur det skulle kännas. Vilken lättnad det var att få prata av sig. Hon tyckte att jag skulle ringa igen till förlossningen. Ringde mamma och frågade hur det skulle kännas innan jag ringde till förlossningen. Mamma sa att det bara var att åka in. Jag kunde knappt prata när det värkte i magen. På förlossningen sa det att de ville att vi skulle komma in då det lät som värkar och att jag inte skulle vara rädd för att få åka hem igen om det skulle vara så. Inget att skämmas över enligt dem...
När vi pinat oss in till förlossningen i KGA visade det sig att jag var helt öppen vilket betyder 10 cm. Vanligtvis står inte många ut med den smärtan hemma utan åker in när man är omkring 2-3 cm öppen. Jag stod ut helt och hållet hemma. När man är fullt öppen brukar det gå ganska fort och det finns heller inga alternativ till smärtlindring mer än lustgas, vilket jag inte ville ha. Från sen kväll höll jag på och vankade runt på förlossningsrummet för jag hade gett mig den på att jag skulle hålla igång för att få fram barnet. Inte klaga utan bara gå, gå och gå för att det skulle gå snabbt. Konstigt nog gick det bra tackvare att Martin och att jag fokuserade på andningen. Jag hade en underbar barnmorska vid namn Britt som var så imponerad av min styrka. Det som tyvärr visade sig var att barnet inte ville ta sig ner i förlossningskanalen.( Kan bero på för trångt bäcken). Efter otaliga undersökningar och bakslag beslöt dem sig för att jag skulle snittas. Barnet mådde bra men kunde inte födas fram vaginalt.
Fick en smärre chock när kejsarsnitt kom på tal. Det ville jag verkligen inte. Kan inte förstå dem som planerar ett snitt. Blev inte ledsen, men kände mig snuvad på den vaginala förlossningen då jag varit så stark och klarat mig HELT UTAN SMÄRTLINDRING. Så det blev upp till operation. Valde att vara vaken för att få se barnet. Förberedelserna med ryggmärgsbedövning var det som var mest hemskt. Jag började faktiskt att gråta när läkarn barskt skulle sätta den medans jag hade värkar. Resterande personal var guld värda och underbara. De peppade och förklarade allt så bra. Barnmorskan och alla tyckte att jag var cool när jag själv flyttade över mig till operationsbordet. Efter bedövningen var satt försvann hela benen och allt men man kände när de snittade och plockade i magen, men ingen smärta. Martin stod grönklädd vid min sida och stöttade.
Klockan 05.23 den 21/7 kom lilla Nelly upp med ett vrål ur min mage. Både Martin och jag började gråta och den mest underbara känsla spred sig i kroppen hos mig. Martin fick visa upp henne för mig och sedan fick han följa med och pyssla om lilla tjejen ( Inte så liten 4470 g och 53 cm lång i vecka 38). Kändes lite hemsk att få ligga där och sys i ihop när man ville gosa med det lilla underverket. Men Martin tog så väl hand om henne det visste jag.
Fick ligga på IVA några timmar innan världens finaste personer Martin och Nelly kom och hälsade på mig....Glädjetårarna rann....
återkommer med mer snart....
Natten mellan lördag den 19/7 och söndagen den 20/7 hade jag väldigt svårt att komma till ro när vi gått och lagt oss. Jag fick springa på toaletten och kissa och den kändes allmänt konstigt i kroppen. Ungefär vid 02.45 reste jag mig upp och det började att rinna vatten längs låren. Blev en stor pöl på golvet och jag väckte Martin och sa att vattnet antagligen gått. Jag tog det ändå ganska lungt eftersom jag inte kände någon smärta. Gick ner och ringde till förlossningen i Karlskoga och talade om att vattnet gått men att jag inte hade ont. Jag frågade om jag kunde gå och lägga mig igen några timmar och sedan komma in framåt morgonkvisten. Vi bestämde att jag skulle komma omkring klockan 10.00. Jag sov dock inget mer den natten och inte Martin heller. Jag gick upp och duschade och städade köket.
Framåt morgonen ringde jag igen och undrade om det var nödvändigt att komma in trots att jag inte hade ont. Det visade sig vi vara tvugna att göra då man anar att vattnet gått. Så vi åkte in till förlossningen i Karlskoga för undersökning. Där inne fick jag ligga med CTG för att kolla bebisens hjärtljud och för att se om jag hade några verkar. Det visade sig inte vara vattnet som gått och jag hade heller inga värkar. Blev undersökt av trevlig läkare som sa att det var slemproppen som släppt och tackvare den rann det lite vattenliknande vätska. Så vi blev snuvade och fick åka hem med beskedet att det kunde dröja tiden ut innan bebisen skulle komma. Allt från en dag till två veckor då jag bara var i vecka 38. Jag kände en viss ångest över att få åkt in och sedan åka hem igen. Men de tröstade mig med att man måste åka in och aldrig chansa och det är svårt att veta. Martin och jag tröstade oss med att det var nyttigt att ha varit på förlossningen och sett hur det sett ut än en gång och avdramatiserat situationen. Vi åkte till Max och åt hamburgare efteråt.
Kände redan när jag kom hem att det började göra ont i magen. Men jag inbillade mig att det måste vara inbillning. Jag kan ju inte ringa än en gång och säga att -hej det är Anna igen jag har ont i magen nu, kan jag komma in IGEN. Men det blev helt enkelt bara värre och värre och ångesten över att eventuellt ringa och få åka hem igen kändes jobbig. Martin bäddade ner mig framför tv:n och poppade popcorn men jag kunde inte koncentrera mig, det värkte och värkte i magen. Var tvungen att lunka fram och tillbaka över allt här hemma för att kunna slappna av. Vi bestämde oss för att ta en promenad i spöregnet Martin och jag. Jag är glad att det regnade för att jag hade inte velat att någon skulle se mig när jag stannade och kved var tredje minut. När vi kom hem började jag göra lite kvällsmat och Martin och jag diskuterade hur vi skulle göra. Båda var rädda att åka i onödan igen. Man vet ju inte hur det ska kännas med värkar. Ringde min vän Hanna Hallborg och rådfrågade med henne hur det skulle kännas. Vilken lättnad det var att få prata av sig. Hon tyckte att jag skulle ringa igen till förlossningen. Ringde mamma och frågade hur det skulle kännas innan jag ringde till förlossningen. Mamma sa att det bara var att åka in. Jag kunde knappt prata när det värkte i magen. På förlossningen sa det att de ville att vi skulle komma in då det lät som värkar och att jag inte skulle vara rädd för att få åka hem igen om det skulle vara så. Inget att skämmas över enligt dem...
När vi pinat oss in till förlossningen i KGA visade det sig att jag var helt öppen vilket betyder 10 cm. Vanligtvis står inte många ut med den smärtan hemma utan åker in när man är omkring 2-3 cm öppen. Jag stod ut helt och hållet hemma. När man är fullt öppen brukar det gå ganska fort och det finns heller inga alternativ till smärtlindring mer än lustgas, vilket jag inte ville ha. Från sen kväll höll jag på och vankade runt på förlossningsrummet för jag hade gett mig den på att jag skulle hålla igång för att få fram barnet. Inte klaga utan bara gå, gå och gå för att det skulle gå snabbt. Konstigt nog gick det bra tackvare att Martin och att jag fokuserade på andningen. Jag hade en underbar barnmorska vid namn Britt som var så imponerad av min styrka. Det som tyvärr visade sig var att barnet inte ville ta sig ner i förlossningskanalen.( Kan bero på för trångt bäcken). Efter otaliga undersökningar och bakslag beslöt dem sig för att jag skulle snittas. Barnet mådde bra men kunde inte födas fram vaginalt.
Fick en smärre chock när kejsarsnitt kom på tal. Det ville jag verkligen inte. Kan inte förstå dem som planerar ett snitt. Blev inte ledsen, men kände mig snuvad på den vaginala förlossningen då jag varit så stark och klarat mig HELT UTAN SMÄRTLINDRING. Så det blev upp till operation. Valde att vara vaken för att få se barnet. Förberedelserna med ryggmärgsbedövning var det som var mest hemskt. Jag började faktiskt att gråta när läkarn barskt skulle sätta den medans jag hade värkar. Resterande personal var guld värda och underbara. De peppade och förklarade allt så bra. Barnmorskan och alla tyckte att jag var cool när jag själv flyttade över mig till operationsbordet. Efter bedövningen var satt försvann hela benen och allt men man kände när de snittade och plockade i magen, men ingen smärta. Martin stod grönklädd vid min sida och stöttade.
Klockan 05.23 den 21/7 kom lilla Nelly upp med ett vrål ur min mage. Både Martin och jag började gråta och den mest underbara känsla spred sig i kroppen hos mig. Martin fick visa upp henne för mig och sedan fick han följa med och pyssla om lilla tjejen ( Inte så liten 4470 g och 53 cm lång i vecka 38). Kändes lite hemsk att få ligga där och sys i ihop när man ville gosa med det lilla underverket. Men Martin tog så väl hand om henne det visste jag.
Fick ligga på IVA några timmar innan världens finaste personer Martin och Nelly kom och hälsade på mig....Glädjetårarna rann....
återkommer med mer snart....
Kommentarer
Postat av: Sofia
Nej va söt:)
Postat av: Hanna
Ojojoj Anna!! Jag kan inte låta bli att gråta när jag läser det här... så fint... hon är så vacker! Glädjetårar!!
Hör av dig när ni har landat där hemma så hoppas jag att vi kan ses väldigt snart!
Ge Nelly en puss på kinden från mig!
Du är så stark Anna... jag är verkligen imponerad!
Stor kram till er!
Postat av: Katarina
Gud så fint skrivet. Har tårar i ögonen :)
Så fin hon är :)
Postat av: mia
jätte stort grattis! :
så söt hon är den lilla tösen! :D!!
hoppas allt är bra med er! kram MIa
Postat av: Lisen
Jag sitter på jobbet ochh gråter!!! jag är så lycklig för eran skull!!! va skönt att allt gick bra! Lycka till och många gratulationer från mig och min familj!!!!
Postat av: Lisen
Jag sitter på jobbet ochh gråter!!! jag är så lycklig för eran skull!!! va skönt att allt gick bra! Lycka till och många gratulationer från mig och min familj!!!!
Postat av: Nadja
Hi, hi, hi.. vilken söt liten rackare ni fått! ;) Hoppas allt går finfint hemma. Kram på er tre!
Postat av: Victoria
Stort grattis vännen!
är så glad för eran skull och Nelly är underbart söt. Grattis igen!
Kram Victoria
Postat av: Anonym
Stort grattis vännen!
är så glad för eran skull och Nelly är underbart söt. Grattis igen!
Kram Victoria
Trackback
