Det är inte mycket mellan liv och död

Har inte velat skriva så mycket om de sjukdomar som kantat vår vardag under ett par år förut. Men Martins bror har varit kroniskt njursjuk under en längre tid. Det har påverkat alla runt omkring på olika sätt, helt förståligt. Martins mamma har för några dagar sedan gett sin ena njure till sin son. En enligt mig fantastisk gåva. Jag förstår att man vill göra allt för sina barn, men att det innerst inne ändå kan finnas en viss tvekan om man vågar genomgå en sådan operation eller inte. I alla fall skulle nog jag känna så. Båda två verkar efter omständigheterna må ganska bra nu och det är en oerhörd lättnad för oss och alla runt omkring oss. Det har varit smärtsamt att se Martin oroa sig för sin mamma och bror. Men nu känner vi en viss lättnad och framtidstro igen. Jag tror inte på gud, men några ovanstående makter måste ha funnits med den här gången när operationen förtlöpte bra.

Martin sa en fin mening till sin bror när han mycket nervös besökte oss härom kvällen för att lämna alla julklappar. ( Hur kan man orka handla julklappar åt alla när man mått så dåligt? Jo J har ett stort hjärta och en stor kämparglöd). Martin sa till sin bror att han : skulle se operationen som en resa till rymden. Man vet inte vad som väntar men det kommer helt klart att bli ett stort äventyr.

Jag tycker det var vackert sagt.

Oavsett vad för sjukdomar som människor lider av runt om i vårt avlånga land, så vill jag bara påminna er om att saker och ting kan ordna sig. Så våga hoppas och tro att saker ska bli bra igen. Glöm inte bort att ta hand om varandra när allt känns tufft och svart. För ensam är man aldrig stark.

Heja J du är bäst!


JAG KOMMER ALLTID ATT ÄLSKA DIG

Min Martin Reinholdsson. Du är mitt allt.

Dagens sista inlägg tillägnas Rebecka Larsson

Vill bara skriva att det är skönt att ha vänner som dig i kring sig. Tack för att du finns vännen.

Att oroa sig tär

för sjuka familjemedlemmar. Men det ska ordna sig det ska det...

Tärnan som inte ville lussa



 




Den här lilla tärnan hade inte lust att lussa mer än fem minuter.


Saknar min syster Sara

Jag saknar min älskade lillasyster Sara så otroligt mycket. Du fattas mig när vi inte setts på så länge. Jag hoppas verkligen att vi kan få en lång och välförtjänt julledighet tillsammans i år. Längtar tills du kommer hem till oss. Jag är så glad att vi har den relation som vi har till varandra. Till dig vet jag att jag kan ringa och berätta vad som helst. Jag älskar dig!

Nobeldagen

Sitter i lugn och ro och tittar på Nobelfesten. Håller ögonen öppna efter min älskade kusin Mattias som serverar på Nobelfesten varje år. Har inte sett honom ännu. Tycker han är modig som vågar sig på detta äventyr varje år den 10 december. Det är fantasitskt hur många intelligenta forskare det finns runt om i världen. Tycker det är intressant att ta del av deras framgångar i olika ämnen. Jag tror att man har blivit mer införstådd i den världen efter alla år på universitetet. Man skolas in i ett vetenskapligt tänk som på något konstigt vis blir ganska intressant. Att få Nobelpriset måste vara något utöver det vanliga för de vetenskapsmän som belönas efter många års slit. Undrar också hur det känns att sitta som gäst på festen.

 


Pepparkaksbak

Idag har Nelly bakat pepparkakor med sin farmor och farfar. Nelly tycker att det är gott med pepparkakor så nu har hon ävet fått bakat dem. Bilderna får tala för sig själva. Martin och jag har varit inne till Örebro ikväll, stannade på Mässan och vaccinerade oss så nu ska även vi klara oss mot svininfluensan. Får se om biverkningarna kommer inatt.

 






















Nelly längtar efter ARA (moster Sara)

Nelly går och säger ara. Det betyder moster Sara. Hon älskar att prata med sin moster i telefon. Skiner upp som en sol när hon hör Saras röst. Jag ringer alltid på mobilen till Sara så att Nelly kan prata med henne med högtalarfunktionen. Jag måste erkänna att jag längtar efter lillsyrran också. Önskar att det fanns tid för oss att hinna ses innan jul, men det blir nog svårt. Du vet väl att jag saknar dig, det är därför jag ringer och tjatar så.

Annars har Nelly och jag haft en bra dag. Vi har grejat lite med tvätten, lekt och bakat en kaka. Kan inte förstå att min mammaledighet snart är slut. Få förunnat att vara hemma så länge med sina barn. Men jag vet med mig att Nelly behöver den stimulans som ett barn kan få på förskolan nu. Men gud vad jag kommer sakna det här. Det är ju så mysigt att vara tillsammans. Nelly har börjat säga pappa igen idag. Det var det första ordet som hon sa men nu har hon bara sagt mamma ett tag. Det var en stolt pappa som svarade när nelly ropade pappa 1000 gånger ikväll. Men måste man öva så måste man.

Martin tittar på Da vinci koden på dvd. Han ville se om han kände igen sig från Louvren i Paris. Jag ska gå upp nu och bjuda på te och kakan vi bakade. Lite sent men det skiter jag i. Man får mysa ibland.


Vill ha....

 

 

 


Kan inte tomten komma med en Kitchen Aid till mig i år. Den kostar "bara" strax över 5000 kr. Om inte annat kan väl tomten komma med ett nätt litet pengabidrag till denna magiska köksmaskin. De är inte bara otroligt läckra utan också väldigt bra. Blev uppdaterad av min kära vän Karin som köpt sig en Kitchen aid i färgen björnbär att de är bra och att hon baka gott bröd varje dag nu. Så det så tomten, där hör du min bön....


Underbara Paris 2009



Triumfbågen en kväll i december



Benen på Eiffeltornet var helt enorma.




Luggen är tillbaka igen. Här står jag i tunnelbanan (Metro)



Martins försök att ta en snarlik bild av Eiffeltornet som den stora tavlan från IKEA som pryder vår vägg i vardagsrummet. Faktiskt likt.



Hissnande utsikt rakt ner från toppen av Eiffeltornet.



Martin på toppen av Eiffeltornet.



En snäll kvinna förevigade oss i Eiffeltornet.



Av en slump låg det en champangebar i toppen av Eiffeltornet. Här avnjuter jag ett glas roséchampange för bara 15 euro. Men ska det va så ska det...



En liten champangebar i väggen.



Martin njuter av utsikten över Paris.





Många vackra broar har vi promenerat över. Vi har tagit oss runt Paris per fot. Vi har säkert gått flera mil.





Här är hon....










RSS 2.0