Anna Alvarsson

Det är med skräckblandad förtjusning som jag ska inleda inskolningen på dagis imorgon. Tänk att min lilla tjej har blivit så stor så att hon ska börja på dagis. Det är nu som man inser hur fort det har gått att vara mammaledig. Jag känner mig inte nervös för hur Nelly ska reagera när hon kommer till dagis. Vi får ta det som det kommer. Jag tror att det kommer att gå bra. Nelly är trygg i sig själv och behöver få leka med andra barn nu. Jag kan inte stimulera henne hela tiden längre. Jag är mest nervös för hur jag ska reagera själv. Jag kommer säkert att spåra ut och börja gråta när jag ska lämna henne. Är ju så van att ha kontrollen över vart hon är och vad hon gör. Kommer de kunna ta hand om mitt barn på dagis? Ser de till att hon inte slår sig, får mat, inte klättrar på stolar, inte går för länge med nerkissad blöja, inte stoppar något olämpligt i munnen med mera med mera, haha. Jag är nog en hönsmamma ut i fingerspetsarna. Det är klart att fröknarna på dagis har koll. Nellys dagis heter Junibacken och hennes fröken heter Karin. Det kan nog inte bli bättre...

Jag brukar fråga Nelly om hon är mammas bebis. Ja svarar hon då. Men hon är ingen bebis längre, hon är en stor tjej som ska börja dagis. Men hon kommer alltid vara mammas bebis innerst inne.